Gå direkt till textinnehållet

Dagens öppettider (OBS! Endast bokade besök): 08:00 - 17:00 | Lunchstängt: 11:30 - 12.30

Sök
Start » OM OSS » 2020 » Minnen och berättelser om Posthuset

    Minnen och berättelser om Posthuset

    Publicerad: 2020-12-01 Senast ändrad: 2020-12-01

    I år fyller Posthuset i Jakobsbergs centrum 50 år. Huset är inte bara glas och betong. Det är också minnen, berättelser och anekdoter från det senaste halvseklet i Jakobsberg. Här minns några personer Posthuset förr och nu.

    KalleX2Webb.jpg

     

    Kalle 2020 och Kalle 1970
    Det här fotot är från 1970. Då var jag i tioårsåldern. Jag hade köpt en billig kamera och en kompis tog bilden av mig med Posthuset som byggs upp i bakgrunden. När huset var klart minns jag att man sprang och busade i trapporna där. 
    Jag bodde på Allévägen på den tiden, ”Berlinmuren” som det långa huset kallades. Nu heter det Husargränd. Numera bor jag i Kungsängen, men jag älskar historia och min hembygd. 
    Jag har en facebookgrupp som heter Vi som är uppvuxna i JAKAN! Där jag brukar lägga ut bilder från Järfälla förr i tiden. Fotona får jag från Järfälla kommuns bildarkiv och sedan färglägger jag dem    digitalt.
    Kalle Manstrand Miksch
    Tidigare järfällabo


    RogerPosthusetWebb.jpg

     

    "Det var fina, smarta lägenheter i Posthuset"
    Runt 1973-1975 bodde jag på tolfte våning i Posthuset. Då var jag i 18-årsåldern och hade flyttat hemifrån när jag var 16. Min morsa jobbade på Riddar Jakob och puben Lasse-Maja. De två hängde ihop med en vikdörr emellan. Lasse-Maja fick sedan byta namn, eftersom det redan fanns ett värdshus med det namnet i Barkarby. Jag brukade gå på Riddaren ibland och ta en macka. 
    Lägenheterna i Posthuset var smarta och jättefina. Det var bra badrum, en schysst hall, sovalkov och litet pentry. Men det var ett ganska vilt leverne i huset, många som bodde där hade problem av olika slag. 
    Efter Posthuset bodde jag på olika ställen i Jakobsberg: Drabantvägen, Husargränd, Engelbrektsvägen. När jag började jobba på Järfällahus och blev förvaltare för Engelbrektsområdet, hittade jag min gamla cykel som jag glömt kvar i cykelrummet på Engelbrektsvägen!
    Roger Marthinsen
    Pensionerad fastighetsförvaltare


     
    "Jag har nog aldrig varit så rädd som när jag skulle upp på fjortonde våningen"
    Jag minns när Arbetsförmedlingen låg högst upp i Posthuset på fjortonde våningen. Jag är höjdrädd, 
    så jag har nog aldrig varit så rädd som när jag skulle dit. Det kändes som om jag skulle dras ut genom fönstren! Och jag minns att en gång var hissen trasig och jag gick uppför alla trapporna. Det gjorde jag aldrig om!
    Kim Hagström
    Järfällabo



    PosthusetUtsiktCentrumWebb.jpg

     
    "Hela Posthusets nedervåning upptogs av postkontoret"
    När jag flyttade till Järfälla 1956 låg Posten i gamla kommunhuset. 1960 flyttade Posten till nya kommunhuset. Och från 1970 upptogs hela Posthusets nedervåning av postkontoret. Det var ju många kassor med betjäning på den tider. Jag var transportör och tömde brevlådor och fraktade post och paket mellan de olika postkontoren i Järfälla. Det fanns många kontor då, bland annat i Skälby, Barkarby, Stäket och Kallhäll. Postbanken fanns på den tiden, så man kunde också sköta vissa bankärenden på postkontor. Senare började jag arbeta på Postens huvudkontor i Stockholm.
    Roland Norén
    Pensionerad byrådirektör på Posten




    ServicecenterWebb.jpg

     

    "Det finns en öppen atmosfär i Posthuset"
    Det är trevligt att jobba i Posthuset. Här finns en öppen atmosfär med många olika verksamheter. Socialtjänst, bygg- och miljöförvaltnning, kommunstyrelseförvaltning och andra förvaltningar finns representerade i huset. Det är positivt, för då blir det en bra blandning och det går lätt och  naturligt att få kontakt med folk på de olika förvaltningarna. 
    Jag har jobbat i Posthuset sedan 2006 och har ansvar för servicecenter och IT-support. Servicecenter har funnits på plan 5 och plan 10. Nu finns vi på bottenplanet, där vi har medborgarservice med fysiska besök, och på en del av plan 7 där vi tar emot alla telefonsamtal och sköter chatt och digitala kanaler. Allt som allt är vi 35 personer. 
    Eftersom jag är infödd Järfällabo kommer jag ihåg Posthuset redan från när jag var liten. Jag kommer också ihåg att jag löste in min lön på postkontoret på den tiden man fick lönen på en papperslapp. Det var ofta kö, minns jag.
    Sara Lindgren
    Chef för kommunens servicecenter och IT-support i Posthuset


     
    "Vi tyckte det var jättehäftigt att titta ut över Järfälla"
    Ett av de tidiga minnen jag har av Posthuset är balkongerna på sidorna. Jag och mina kompisar åkte högst upp i huset till plan fjorton flera gånger för att gå ut på balkongerna. Vi var småungar, huset var nytt och vi tyckte det var jättehäftigt att titta ut över Järfälla från det högsta huset i centrum. Men på översta våningen bodde en ”ilsken gubbe” som inte gillade att vi var där och sprang, så då åkte vi ned till plan 13 istället.
    En annan gång var jag med min skolklass till Posthuset för att se en utställning i konsthallen som fanns där på den tiden. På vägen ned fastnade hissen! Det var inte långvarigt, men det blev ett stressmoment eftersom vi var lovade att få se en viktig match med Tre Kronor på TV när vi kom tillbaka till skolan. Och där satt vi i hissen...
    Ingrid Kennerstedt Bornhall
    Kultursekreterare och kommunantikvarie på Järfälla kommun


     

    KenthaPosthusetUtsiktWebb.jpg

     

    "Jag har byggt, bott och jobbat i Posthuset"
    Jag har varit med och byggt Posthuset, jag har bott där själv och så har jag jobbat där sedan 1971 och gör det fortfarande. När huset byggdes var jag betongarbetarlärling. Jag minns att lägenheterna redan från början var förberedda för att kunna byggas om till kontor. Och jag kommer ihåg när de stora skyltarna på taket lyftes på plats med helikopter. Då stod jag vakt nedanför.
    Jag har också jobbat som vakt med vaktkur i Posthusets entré. Jag kollade dem som gick in på Riddaren och puben Lasse-Maja. Min uppgift var att hålla buset ute. Och idag är jag fastighetsskötare på Järfällahus, som äger Posthuset, och i mitt jobb ingår att ta hand om de kommersiella lokalerna i huset.
    Jag bodde på tolfte våningen under ett par år i början på 1970-talet. Många som bodde i huset var halvvilda. Det var mest yngre folk som bodde där, och det var ett jäkla festande. Jag tror att det var en som kastade sig ut genom fönstret. Men jag trivdes bra i Posthuset. Det var jättefina lägenheter med litet kök, stort badrum, hall och vardagsrum med sovalkov. Och så var det nära till hissen ned till puben Lasse-Maja och ett par kalla öl! 
    Kenth Andersson
    Fastighetsskötare



     
    "I Posthuset började min bok inte skrivas men upplevas"
    Året var 1974 och jag gjorde praktik på socialförvaltningen medan jag studerade till socionom. Det var ett par trappor upp i huset och jag minns många möten och långa korridorer. Jag var stolt och glad. Jag ville arbeta i Jakan!
    1975 eller 1976 var jag färdig socionom och anställd som familjepedagog i huset, plus jag förfogade över en liten mottagning på Sångvägen. Jag arbetade med romer och latinamerikanska flyktingar, ett mycket intressant arbete som gjorde att jag fick möta världen hemma i Jakobsberg. Jag älskade jobbet, men egentligen var jag för ung för allt det ansvaret. På den tiden förstod ingen att många av flyktingarna hade PTSD.Jag minns ökad stress och en känsla av otillräcklighet. Där, på golvet på mitt rum, började boken ”Bränn inte ut dig” inte att skrivas, men att upplevas. Jag minns än lukten från den bruna nålfiltsmattan. Jag hade stressmage och låg ofta på golvet efter lunchen. Till slut kunde jag inte se Posthuset utan att få en mängd stresstecken. Energin rann ut ur mig. Fick inget gjort i verksamheten. Så jag skolkade. 
    Jag minns kapprummet för socialsekreterare dit en del sökte sig för att bearbeta svåra känslor i känsliga ärenden. Där kunde man pusta ut från stress och press innan nästa klient kom. 
    En trappa upp satt de fina. Politiker. Minns att en ordförande i nämnden under en hel mandatperiod inte en enda gång kom för att hälsa på folket en trappa ner. 
    Restaurangen hade långa köer men god mat. Och så de där stunderna när Stenmark åkte. Folk stod tysta nedan för TV-monitorerna och höll andan. Sedan skrik och jubel, för han vann ju väldigt ofta. Och så var han ihop med Ann Uvhagen som växte upp ett stenkast från Posthuset.
    Minns en kväll när jag var sen och hade inlämning till nämnden dagen efter. Det var tyst och svart i hela huset. Bara jag som satt där i mitt upplysta rum och skrev och skrev. Jag hann få färdigt texten men stupade när jag kom hem och blev sjukskriven. 
    Det underbara med min tid i Posthuset är att jag fortfarande har kontakt med några av flyktingarna jag hjälpte då. Och att boken som började där har sålts i nio länder under 20 års tid.
    Barbro Bronsberg
    Socionom och författare

     


    AldreenhetenWebb.jpg

     

    "Om jag har höjdskräck? Jodå, men det är ju så vackert!"
    Jag har jobbat här i ett och ett halvt år. Det är så fint att ha sitt kontor på fjortonde våningen med den här fantastiska utsikten åt alla håll. Om jag har höjdskräck? Jodå, men det är ju ändå så vackert att se årstidernas växlingar och träden som skiftar färg här uppifrån. Vi har spänstiga medarbetare som går alla trapporna. Det började med en trapptävling, en åtgärd för personalhälsa, och sedan har vissa fortsatt. Vår äldsta medarbetare, som är 70 år, går upp och ned i trapporna varje dag! Det gör inte jag, men häromveckan gick brandlarmet på grund av en brödrost, och då fick även jag gå ned för alla trapporna. 
    Annelie Unosson Weis
    Enhetschef för Järfälla kommuns äldreenhet högst upp i Posthuset